Vi möter omedelbart deras blickar och leenden, vi tar i hand och säger ”namaste” och allt är en stor härlig röra av sorl, skratt, gråt och känslor. Oonamalai går mot en ny framtid Vi åker ungefär två timmar in i landet från sjumiljonersstaden Chennai. Hopträngda i en skumpig minibuss utan bilbälten, med en chaufför som verkar allt annat än koncentrerad på trafiken, ser vi hur staden tunnas ut, husen blir färre och färre, det torra landskapet breder ut sig utanför fönstren. Men runtom vägen utspelar sig konstant helt fantastiska scener och vi är fem rätt storögda passagerare som pekar, tappar hakan, förfäras, skrattar och begrundar skådespelet. Överallt bilar, bussar och motorcyklar som tutar och blinkar. Filer verkar inte existera på denna indiska motorväg utan alla verkar förflytta sig planlöst över vägbanan för att hela tiden undvika närmsta hinder. På motrocyklarna ser vi hela familjer, barn och vuxna som hänger sig fast, i saris, flip flops och mestadels utan hjälm (ibland med hjälmen under armen). Mitt på motorvägen lunkar kor och verkar inte bekymra sig över bilarna som väjer runt dem, utan går bara lugnt vidare och tuggar på något gammalt skräp de hittat på vägbanan. På refugen i mitten går en get balansgång, även den helt obekymrad över den intensiva trafiken runt om. Och allt detta skräp. Det är nästan omöjligt att beskriva – men allt skräp slängs precis där man går och står. Någon kommunal sophämtning finns inte, utan allt ligger där det lämnas. Högar av sopor överallt. Uppblandat med härliga små marknadsstånd och affärer längs vägen. Med frukt och grönsaker staplade till perfektion i vackra pyramider, men också hantverk, köksattiraljer och kläder i långa perfekta rader och högar. En på många sätt väldigt motsägelsefull kultur. Men minst sagt livfull och färgstark! Hand in Hand-resa 2016
Download PDF file